Stick hem med dig!

Vart du än vänder dig ser du en tiggare nu för tiden. Med samma upprepning av inövade repliker: "Please!" Måste de ta plats på våra gator? Kan de inte bara sticka hem och ta med sig sitt tiggeri?

Så tänker många. Jag erkänner att jag har önskat att de kunde åka hem igen.

Våra egon älskar att tycka synd om sig själva och beklaga sig över att vi inte får sovmorgon under veckodagarna. På skitjobbet där man måste stå ut med massa otrevliga människor eller på att man bara fick fyratusen kronor över för att äta och leva på resten av månaden. Helt plötsligt står det en romsk person på vägen till jobbet som påminner oss om hur privilegierade vi är. De påminner oss om ansvaret vi har över vår egen lycka bland de tusen möjligheter som vi har i vårt Sverige. Om påtryckningarna att lyckas och att göra en karriär. Men med så mycket möjligheter och så mycket press på att lyckas hade det ibland känts lättare om man bara hade haft ett enda val i livet: att tigga.

Den värsta känslan är väl blandningen av empati och maktlöshet som vi känner för dem när vi bara går förbi. För att vi alla är kännande varelser och kan tänka oss vad det är att leva på gatan. Men vi förtränger och riktar ilska mot de utsatta istället. "Stick hem med dig!" sa en man med slips och kostym på Hötorget till en ung romsk kvinna.

Men är det verkligen så enkelt? Eller finns det ett större mönster som vi är omedvetna om? Är vi verkligen så privilegierade som vi tror att vi är? Hur kan en privilegierade vit man säga något sådant?

Frågan är: Ska vi verkligen spendera de mest vitala åren av våra liv i jakt efter pengar och karriär? Är det inte meningen att vi ska söka efter kunskap och visdom för att expandera våra hjärtan? Hur blir samhällets kollektiva välmående av att skjuta upp anledningen till att vi finns vid liv, bara för att uppnå en karriär? En massa hjärtlösa "privilegierade" människor?

I forna kulturer förde man vidare visdomar och kunskap från de respekterade äldre generationerna till de yngre. Det bidrog till att människor var mer upplysta och klokare än dagens professorer, redan i tonåren! Att de jobbade 4 timmar i veckan med något de var bra på, gjorde att de hade mer tid för kultur, konst, sociala relationer och personlig utveckling.

Idag blir vi uppfostrade att tro att det är meningen att vi ska slita ihjäl oss och armbåga oss fram i karriären för att få en bra pension. Som många ändå aldrig får njuta av i slutändan på grund av sjukdomar. När ska man någonsin ha tid för reflektion och inre utveckling? De flesta lägger ner 40 timmar i veckan, i massor av år av sina liv på jobb som de inte står ut med. Varför? För att de tror att de måste. För att alla andra gör det.

Men allt detta är ingen nyhet, någonstans inombords vet alla om detta och det är där romer kommer in i bilden. Vi stör oss på dem för att de på sätt och vis påminner oss om vår riktiga natur, om friheten som vi egentligen alla bör ha. För oss verkar det så lätt att bara tigga och be om hjälp för vår överlevnad, medan vi sliter som djur för våra löner. De påminner oss om att vi egentligen också bär på osynliga kedjor runt halsen som heter 'systemet'. De är befriade från alla förväntningar på karriär och framgång och har möjligheten att enbart leva för dagen, att leva i nuet. Vi å andra sidan lever ständigt i framtiden, för att ännu längre fram i framtiden kunna njuta av nuet. Varje romsk person som du ser på gatan har säkert tio biografier var av livserfarenheter och visdomar. De lever varje dag i ett oförutsett äventyr som om det vore den sista. Så frågan är: Vad är priset för att vara privilegierad egentligen?